I den bleka vintersolens mjuka sken åker jag intill en outsägligt vacker snödriva i form av en amfiteater i kolossalformat. Ljuset flödar över mig från alla håll, värmen tilltar och jag tar av mig skaljackan. Redan mycket förundrad av naturens skönhet möts jag i amfiteaterns norra ände av vördnadsbjudande, manshöga rimfrostskulpturer. Likt stumma väktare övervakar de mitt inträde in i detta gåtfulla kungarike av bedövande tysthet och silvergnistrande renhet.

Är du värdig? Säger de så?

Nej, de är tysta. Självklart, de är ju av snö och is. Men de nickar »ja«, det tycker jag mig se.

Den envisa vinden har just mojnat som genom ett trollslag. Morgonens moln har skingrats. Sikten är klar. Bakom nästa ås kommer jag nog att se in i massivets väldiga salar.

Eller är det kanske bakom nästa ås?

Eller nästa?

Medan jag kisar mot solen funderar jag på om dagens krav för att kalla något vildmark är en aning låga. Jag har läst texter där vissa delar av Central Park på Manhattan beskrivs som »extreme wilderness«. Vidare: Vildmarksäventyr verkar man enligt kvällstidningarnas söndagsbilagor till och med kunna genomföra i Stockholm, i terräng som ligger endast ett snöbollskast från tunnelbanestationer.

Rena stolligheterna. Vildmark är vild mark där naturen ständigt är beredd att ta ett dödligt strupgrepp på de som inte begriper sig på den. Vildmark ska vara orörd och ligga långt från civilisationens bekvämligheter.

Men var finns den då, vildmarken? För egen del tänker jag på de stora, orörda skogarna i Sibirien, på Alaskas inre och på de trakter dit rovdriften av Amazonas ännu inte nått. Där finns vildmarken, som jag ser det. Jag vill även mena att den finns i Sareks nationalpark.

Jag vill även mena att vildmarken på sätt och vis finns här – i Anjan, eller Skäckerfjällen som området även kallas. Anjan är ett stycke fjällnatur i mycket koncentrerad och ståtlig form, därtill endast sparsamt exploaterat och fortfarande bärare av jungfrulighet och orördhet. Här finns få leder och stugor och det är sällan som man träffar andra turåkare eller skidalpinister. Om man befinner sig längre norrut i området, eller i dess västra delar, kan man leva eremitliv i veckor utan att slippa hasta iväg en enda gång för att folk kommer farande.

Man är ensam, utlämnad till naturens raserier och omsorger.

Men det är alltid nära till civilisationen. Skäckerfjällen är nämligen endast femton till tjugo kilometer brett i sin östvästliga sträckning och tjugo till tjugofem kilometer högt i nordsydlig sträckning. Fågelvägen alltså.

Fjällområdet omfamnas av små och stora sjöar och vattendrag. Den väldiga sjön Torrön tar hand om den östra flanken och får hjälp av Juvuln och Kallsjön längre söderut. I söder vakar sjön Anjan och i väster  patrullerar myriader av tjärnar och sjöar.

Startpunkter för turer in i området är Sågen, Anjans fjällstation, Gråsjön och Kolåsen, som alla nås med bil.

Tidigare i morse sökte jag mig upp genom skogen norr om Anjans fjällstation. Täta djungler med lavbeklädda granar – nu fruset gnistrande och vita av rimfrost och snö – mötte när jag vek av från leden runt Dammtjärnen.

Jag gillar nämligen inte leder. Bäst är att gå vid sidan om och upptäcka nytt.

Terrängen var starkt kuperad med bäckraviner som bröt vägar mellan små, kaxiga knallar. Skidåkningen antog titt som tätt former som liknande akrobatisk parcour när jag balanserade med skidorna på omkullfallna granjättar över bäckraviner, där vårvinterns första smältvatten skvalade under snön.

Jag vinglade upp längs branta terrasser, täckta av bottenlös kvicksilversnö som föll sönder där solen kom åt. Jag sjönk ner till midjan och funderade över hur långt det var till leden.

Högre upp glesnade skogen. Fjällbjörkar, krumma och krokiga, fick sällskap av lika vindpinade granar. Tillsammans bildade träden små öar att runda eller passera genom, allt som andan föll på, för att nå upp till kalfjället.

Jag blickar bakåt från Lill-Anjeskutan och granskar mitt ringlande skidspår. Jag har åkt genom en komplex och fantasieggande miljö där jag ständigt fått tänka till för att hitta den bästa vägen. Och jag har inte träffat en själ. Någon slags vildmark är det allt det här ändå, tänker jag.

Enligt min mening är det här den bästa vägen in i Skäckerfjällen, helt enkelt eftersom att man från Lill-Anjeskutan, på samiska Unna Tjukkele, kommer att få göra en mer sensationsartad entré in i områdets hjärta. Man tränger in i hjärtat med ackumulerad höjd och får därmed fin fart ner i Strydalen när stighudarna väl åkt av.

Jag skulle lika gärna ha kunnat åka med turgrejor, slår det mig. Nu har jag skidbestigningspjäxor och breda skidor. Det blir lite bulldozerkänsla över det hela. Med turgrejor blir man liksom lätt och flyktig. Man kan staka och glida och åka skidor precis som skidor ska åkas.

Men nu är det toppar som hägrar. Då väljer jag av gammal vana skidutrustning av tyngre kaliber. Det kan mycket väl vara ett feltänk, slår det mig. Stighudarna funkar ju även på turskidor och utförsåkningen blir ju klart intressant med smalare skidor.

Sakta men säkert avtar lutningen. Vinden från Skäckerfjällens dramatiska innandömen möter mig först som en smekning, men när jag väl kan se ner över kammen och norrut så omfamnar nordanvinden mig bryskt och skaljackan åker på.

Under mig plöjer Strydalen mäktigt mot nordväst och bortom dalen reser sig den vresiga Akkantjakke, och de lite rundare fjällen Makkentjakke och Sockertoppen. Längre bort Sandfjället, Steuker, liksom Skeuretjakke.

Stighudarna åker av. Kortar teleskopstavarna. Spänner ryggsäcken lite hårdare. Justerar skidglasögonen. Drar upp skaljackan i halsen. Man vet ju aldrig. Så iväg.

Till Lill-Anjeskutans nordsida har solen ännu inte nått, så snön är fortfarande kall och mjuk. Efter tre, fyra svängar hittar jag takten och mjuksnön sköljer upp över mina lår som en virvlande våg. Sluttningen faller av ytterligare och jag möter branten med stora svängar där jag kan lägga mig åt sidan och trycka båda skidorna ner mot dalen, som en vågsurfare.

Det känns som om mitt blod plötsligt fylls med kolsyra som pirrar och fnittrar sig fram i hela min varelse och jag ger upp ett lyckligt tjut av lycka här i min ensamhet. Åket stannar upp vid Makkentjakkes fot. Jag tittar upp mot toppen. Sedan tillbaks på mina spår. Magiskt.

Så på med stighudarna igen. Och så bara att traska uppåt.

Tre toppar senare går solen ner och jag styr kosan mot min bil. Medan jag stakar över de frusna myrarna i det rosaskimrande skymningsdunklet tänker jag: Ska man verkligen berätta det här för någon enda människa?

Text: Jörgen Vikström Foto: Erik Olsson